Stadsdelen Kungsholmen i Stockholm har mer än en gång kallats för en anonym och vardaglig, ja säkert till och med en tråkig stadsdel. Visst finns det fog för kritiken, men den dementeras också snart – av en promenad.

Det stämmer att Kungsholmen inte bär något epitet om exklusivitet, hipphet eller annat käckt som ofta tillskrivits andra delar av Stockholm. Turistbussarna tar sig förvisso till Stadshuset, men knappast vidare till Fridhemsplan, fulast i stan. Här finns billig öl, men inga nattklubbar. Här väljer Jocke Berg att bo för att slippa bli sedd. Kellermans Rocky visste inte ens hur man tog sig hit i en strip från 2010. Senast häromdagen gjorde DN:s Barth-Kron sig lustig över stadsdelens oförmåga att profilera sig. Som Kungsholmsbo är det såklart extremt inbjudande att hävda att det är just denna tillbakadragna karaktär som också utgör dess charm. I det alldagliga lunchandet och efter jobbet-ölandet finns en autenticitet – ett lite avsides och möjligen lite lugnare Stockholm, där en stor behållning är just att du slipper mallar och färdigstylade livsstilskoncept, att det inte är fullt lika förutbestämt hur du ska vara här och du gör det därför lättare till din egen stadsdel. Men hur blev det så? Hur uppstår skillnaderna mellan stadens ändå ganska lika delar? Jag vet flera som skulle kunna ge en långt och proffsigt utläggning om det, själv har jag bara en mängd spretiga tankar och vaga teorier som jag lätt trasslar in mig i. Så istället för att ge mig in i någon socioekonomisk och urbandemografisk efterforskning väljer jag att lyfta blicken. Efter hundratals föräldralediga dagar till fots kan jag dessa gator, har börjat förstå språket, tror mig kunna läsa allt mer av det jag ser.

Så drar jag streck mellan de stora och tunga, de som bryter upp väven och som präglat livet i och inte minst bilden av denna stadsdel. Med start i gamla Eldkvarns numera världsberömda Tre kronor, ligger de på rad, objekt av förbisedd prakt – Kungsholmen är ämbetspalatsens stadsdel! Och här börjar jag formulera en krystad tes, ja det faktum att vi skiljer på makt och makt. Medan vi nästa reflexmässigt tar avstånd från en typ av överhet, beundrar och dras vi lätt till en annan. Det påverkar rimligtvis hur en stad upplevs, används, vilka objekt som besöks, försummas eller till och med undviks eller aldrig upptäcks. Som kanske till och med gjort denna västra av malmarna mer isolerad från staden som helhet än de övriga?

Ta bara en närmare titt på det nyantika Landstingshuset (Carl Christoffer Gjörwell, 1834) på Hantverkargatan. Hoppa av treans buss, gå ett varv i parken. En vacker dag bländas du av de vita fasaderna. En vinterkväll lyser de upp kvarteren runtomkring. Det är tyst utanför, men där inne fattas besluten, om tunnelbanorna, vården, välfärden. Politiker och tjänstemän, in och ut mellan de toskanska kolonnerna. Vi vill ha rätt beslut, men dras kanske inte naturligt till att själva vara på plats.

Landstingshuset

Två kvarter bort, en pompös och historiserande manifestation av laglig auktoritet, i både form och skala, Polishuset av Gustaf Lindgren, (1911). Bara några år äldre än sin lämplige granne, vars skapare Carl Westman inte ville vara sämre – Rådhuset, den svenska nationalromantikens huvudverk från 1915. En ståtlig men inte helt avslappnad nod på kartan. Och mellan husen en fantastisk liten park som få känner till.

Polishuset d.ä.

Rådhuset

Ja, och så den lite subtila kopplingen mellan den regionalpolitiska och mer andligt betonade eller kungligt symboliska makten, Ämbetshuset på Hantverkargatan (1926). Här huserade fram till 2015 Länsstyrelsen i en borg ritad av Axel Lindegren, en arkitekt som ägnade stor del av sitt yrkesliv åt restaureringar, moderniseringar och ombyggnationer av kyrkor, herrgårdar och ja, även ett och annat slott.

Ämbetshuset

Institutioner och myndigheter, ja låt säga exempelvis Länsstyrelsen, med tunga korridorer och beslut på mellannivå, ger kanske inte ifrån sig rätt skimmer. Snarare en laddning som skymmer objektets och platsens egentliga kvalitet. Storslagen park- och byggnadskonst till trots. Alla är de överdådiga utan att riktigt synas, mer än säkerligen hånade eller hatade av någon i sin samtid, någon som låg ett litet steg före, eller ett mycket långt steg efter, i stadens och stilarnas evolution och svängningar. Likafullt är de monument av sin tid och hur stadens delar skiktas, växer och fläta samman. Exakt så här, gå inte miste om det.

Även paradgatan Norr Mälarstrand är liksom tystare och mer modest betonad. Men om Strandvägen belastas av glassätande smålänningar och amerikaner på väg till ABBA-museet, liksom förväntat explicit klasstillhörighet och pråliga motorbåtar, så är det ytterst välgestaltade grönstråket längs Riddarfjärden och husbåtarna, från Stadshuset till Rålambshov, en självklar promenad för Stockholmarna själva. Och lyfter vi åter blicken så möter vi så en annan prakt, galjonsfigurer och ikoner för en helt ny tid. Den östra delen av denna vattenfront bebyggdes under början av förra seklet. I övrigt kantades den av allehanda industrier och oordnade bryggor. Från Kungsholmstorg, där St.Eriks bryggeri (sedermera Stockholms bryggeri AB) länge huserade, och bort till Rålambshov, bredde Pontonjärsbataljonen Svea ingenjörskår ut sig fram till 1922, då förbandet flyttades till Frösunda norr om stan. Vid det laget hade staden hunnit växa till sig och plötsligt fanns en generös och obebyggd tomt på en plats som inte längre var perifer utan förstklassigt central. Så lyckosamt för de stadsbyggare som just i denna veva kände moderna vindar från Europa, trender som svensken inte skulle vara sen att hoppa på. Här skulle de få fotfäste och manifesteras. Först några trevande, men snart allt stadigare steg mot det nya, avskalade och funktionella. Under slutet av 20-talet tog Stockholms stadsplanekontor, under ledning av Albert Lilienberg, fram en stadsplan för de kvarteren mellan dagens Pilgatan, Pontonjärsparken, St Eriksgatan och Norr Mälarstrand. Därefter fick ett antal av den tidens namnkunniga arkitekter sätta sin prägel på sin del.

Stadsplan för del av stadsdelen Kungsholmen (Kv Göken, Fågelbäret m.fl.) i Stockholm, laga kraft 1930

Resultatet står där idag. Delvis avvaktande, delvis banbrytande, men i och kanske just på grund av sin brokighet, några av den svenska 30-talsfunkisens mest praktfulla bostadskvarter. Följer man fasaderna går det att utläsa den skepsis och ängslighet som givetvis rådde till en början. Hur stram, förenklad och asketisk fick man lov att vara, vad skulle den äldre skolan tycka, och folket? Någon liten dekoration är väl okej att ha kvar, eller? En naturlig ambivalens som vi ser på många håll i våra städer. Hur arkitekterna i brytpunkter mellan strömningar stått och velat, med en fot kvar i det gamla invanda och en i det nya oprövade.
Redan under 20-talsklassiscismen hade man börjat föra in ljus, luft och grönska på stadens gårdar. Nu skulle de få blomma ut för fullt. Man bröt upp kvarteren, plattade till, drog ut helt nya mått på fönster och balkonger, men så här och var följde spröjs och ett och annat rundat burspråk med. I en övergångstid, så läsbar och så charmig. Innan allt är befäst och satt i system.

Norr Mälarstrand 70 från 1932 av Hjalmar Hammarling

Norr Mälarstrand 38 från 1936 av Ture Ryberg

Chapmansgården, kvarteret Pontonen

Här mellan fjärden och Pontonjärsgatan fann man en kompromiss som idag känns självklar. Mot norr förhåller kvarteren sig mot stenstadens slutna gaturum, men mot fjärden tog idealet om öppenhet över för att släppa in maximalt av södersolens ljus. Många med mig vill hävda att det var i denna form, inordnad i en klassiskt snäv kvartersstruktur, som modernismen var som vackrast och gjorde sig som bäst. Utan en äldre stad att förhålla sig till skulle moderna tankar, tron på ljuset och funktionssepareringen, komma att skapa allt för glesa enklaver, absolut inte utan kvaliteter, men dock med påtagliga brister i det urbana sammanhang som gör just dessa kvarter så fantastiska.

Något väldigt få verkar känna till, kanske inte ens kvarterens egna hyresgäster och bostadsrättsinnehavare, är att dessa mot söder öppna gårdar inte är privata, utan allmän plats. De är alltså del av parkstråket och får beträdas och användas av oss alla. Det var en ny tid på många sätt. Här skulle det sociala livet form, med vagare hierarkier och färre gränser. Hur det gick med den saken kan vi alla fundera på.
Kungsholmen må vara en institutionstung del av stan, men när man ser brokigheten, de fina övergångarna, mellan epoker och mellan det offentligt och privat, så är det svårt att fortsätta hävda att det skulle vara tråkigt. Jag hade kunnat fortsätta, men den röda tråden är allt för vek. Det blev någon slags försvar eller försök till upprättelse för en lite orättvist förbisedd stadsdel, men det var framförallt tänkt som en uppmaning att inte gå miste om alla guldkorn, objekten som alla gör staden till vad den är.

Det kanske mest berömda och spektakulära av dem alla, Markelius kollektivhus på John Ericssonsgatan 6, förtjänar mer än en egen artikel för att det inte ska bli halvdant. Jag nöjer mig därför med att påtala att det just nu finns en tvåa till salu på femte våningen! Med rätt förutsättningar och engagemang, ett svårslaget boende på en svårslagen adress. ”Individuell kultur genom kollektiv teknik!”. Men det där överlåter jag till mäklaren Patrik Fischer på Svensk fastighetsförmedling som håller visning den 12 februari! Se annonsen här!

Balkonger mot den öppna bakgården

Balkong mot John Ericssonsgatan Foto: Björn Malmberg, Svensk Fastighetsförmedling

Balkong mot John Ericssonsgatan Foto: Björn Malmberg, Svensk Fastighetsförmedling